Tro det eller ej jag har njutit av ensamheten och jag ser det som min lilla hörna.Där jag kan andas ut och dela med mig vad jag vill utan att nån stör mig.
Jag kom hit många gånger när jag mådde så dåligt och att skriva ner dikter var min räddning.Att skriva ner mina känslor har alltid varit en form av terapi för mig i många år och det kommer jag aldrig att sluta med.Att vara ensam med sina tankar och få ord på de utan att nån dömer en eller ser ner på en är en stor befrielse.
Hela ens presperktive förändras när man väl ha fått ut och skrivit ner det, och vad du än hade för problem blir meninglöst.
Alla ni som kan svenska borde posta mer härinne och jag hoppas den dagen jag går vidare med mitt liv och inte längre aktive här, att ni inte låter den här lilla sektionen att samla damm.
